Hösten rullade på bra, jag fick till ett hyfsat halvmarraton då Prinsens Minne gick av stapeln i augusti. Nöjd? Ja, jo med tanke på att det blev ett nytt personbästa på 1:21 men målsättningen var och är fortsatt SUB 80.
Men känslan genom största delen av loppet var mycket god och med tanke på hur knixig och kuperad sista 7-8 kilometrarna är så bör det inte vara någon ”rocket science” att nå målet på en flack bana.
Så målet sattes upp för Göteborgs maraton den 12 oktober, det vill säga halvmaran där. Träningen löpte på och jag kände att jag hade ett gott flås och pigga ben på alla pass efter Prinsens. Fram tills för tre veckor sedan. Började känna mig förkyld och trött i kroppen. Ömmande i höger sida under revbenet och det eskalerade i, vad jag trodde, var gallstensanfall. Ont så in i..!
In på vårdcentral där någon stolle till läkare satte diagnos gallsten med molande smärta som följd. Han skickade remiss till sjukhuset i Halmstad för operation. Kirurgen i Halmstad slog bakut och meddelade att de inte opererar utan utförliga undersökningar. Sedan stannande det där. Tog mig själv till akuten i Halmstad då besvären inte gav med sig. Där skedde provtagning och röntgen. Höga värden visade på infektion i kroppen och röntgen visade på vatten i lungan. Fick lämna akuten med recept på antibiotika och orden ”om besvären fortsätter så sök vård igen”.
Smärtan gav inte med sig och jag tog återigen kontakt med vårdcentral, fick då kraftiga smärtstillande utskrivet. Läkaren på vårdcentralen uttryckte att det vore intressant att se hur nya prover skulle se ut. Men tog inga nya (?). På natten kom återigen ett anfall, det värsta hittills. Dagen efter blev jag sängliggande och ta igen både ork och sömn. Men kunde inte släppa att inte läkaren tog prover. Så ännu en gång tog jag mig till vårdcentralen. Väl där togs prover och de visa högre värden än tidigare. Då läkaren inte hade tid att träffa mig där och då tog jag mig åter till akuten i Halmstad. Väl där blev det ytterligare prover och en skiktröntgen. En skiktröntgen för att utesluta blodpropp i lungan. Efter någon timme kom läkaren ner och gav mig beskedet. ”Du har en blodpropp i lungan”. Tack och bock för det!
Så Sjömannen fick åtnjuta akutvårdsavdelningens eminenta sängar samt deras gastronomiska utbud under ett dygn då han fick stanna över natten för observation vid medicineringen av blodförtunnande.
Så nu sitter jag här, med ett bättre allmäntillstånd och blir piggare för varje dag. Blodförtunnande skall jag gå på i sex månader, första för att lösa upp proppen och sedan för inte riskera att få nya. Vad det beror på att jag fått proppen vet ingen ännu, förhoppningsvis får jag svar inom två veckor.
Något halvmarraton i Götlaborg blir det inte. Men så fort jag är på benen igen så ska ut i spåret igen och jaga ikapp formen!
Tack och hej – leverpastej!
Kommentera