Så var premiären gjord. Tre kilometer på byn en tisdagskväll i oktober. Tillsammans med Elvira på cykel (för att inte riskera att gubben kolapsade och blev liggande på vägen) och Lasse i koppel.
Fort gick det inte, långt var det inte heller. Men jag har i varje fall fått rasta benen för första gången på nästan sex (!) veckor. Trots att inte kroppen svarar så bra var det oerhört skönt att få springa igen. När man är i ett läge där man varken kan eller får göra det som man så gärna vill är det hemskt.
Jag har inte bråttom, men vill inte heller hålla igen om det är så att jag inte måste. Ikväll blir det några kilometrar på löpbandet för att känna efter ytterligare.
Spring för livet!
