Det börjar kännas som att det är något som jag hostar ur mig varje gång det börjar gå bra, vilket sedan leder till att jag skadar mig. Jag menar "nästa år kan det gå fort på tävling".
Men efter dagens fartpass på löpbandet känner jag att jag är i bättre form än då jag sprang Roadrunners klubbmästerskap i mars. Där sprang jag milen på 36:25 vilket är mitt inofficiella personbästa. Idag lufsade jag med bandet på 36:05, så snabbt har jag aldrig sprungit. Det kanske jag aldrig kommer göra på landsväg heller men eftersom jag kände att jag aldrig behövde slå av på tempot utan kunde efter fem kilometer åka farten så borde det inte vara orimligt att jag framåt vårkanten kan komma under mitt första tidsmål på 35:59.
Så nu väntar jag bara på att jag ska skada mig…
Kommentera