Om någon frågat mig för ett år sedan om jag springer terränglopp hade svaret varit bestämt nej. Jag trivs bäst med att harva längs med landsvägen. Låta benen rulla och tankarna snurra. Att springa marratonlopp på jakt efter bättre tider, att bli snabb på 10 och 21 kilometer landsväg var då mitt huvudsakliga fokus. Det är det förvisso nu med men ändå har jag mer och mer sökt mig ut i skogen på jakt efter alternativa löparmiljöer. Med detta sagt så kallar jag mig långt ifrån för terränglöpare, jag gör kanske max 1 av 10 träningspass i skogen i bästa fall. Ändå fick jag den briljanta idén att springa Falkenberg Allstars terrängtour Falktouren, inte bara en gång utan alla fem gånger.
Trots att hela hösten och vintern har kantats av höftproblem, haltande träning (och träningsmotivation) så gick det förvånansvärt bra. Lyckades placera mig som total 12:a. Med flera mer hängivna terränglöpare och orienterare bakom mig. Vissa lopp var till och med ganska roliga. Finns därför en risk (eller chans beroende på hur man ser det) att jag även springer ett par nästa omgång.
Den sista etappen nu i lördags gick av stapeln inne i skogen kring bostadsområdet Slätten. En något flackare bana en de fyra första, hade en bättre känsla i kroppen och det flöt på bra men bristen på träning märks då jag inte riktigt orkar hålla uppe tempot på de flackare partierna där jag borde vara betydligt starkare. Med dessa etapper i bagaget ser jag fram emot en bra träningsvår där första delmålet är Roadrunners klubbmästerskap i mars samt en eventuell start i veteran-SM i halvmarraton i april.
Funkar även rehabträningen för höften kan det bli ganska roligt!
