Det verkar som att summeringen efter långa uppehåll av skrivande är det som jag får till när jag ger mig ann att blogga. Borde kanske sluta blogga helt men ibland få jag liksom lust att skriva. För mig själv då. Det är ändå ingen som läser bloggen. Så här kommer ett blogginlägg till dig själv Fredrik.
När jag skrev bokslutet för 2021, alltså det sista, hade jag lyckats med två av mina mål Dels att vara skadefri och att komma under 36 minuter på milen. Sedan dess har flera andra mål uppnåtts. Ett av dom helt oväntat egentligen. Men vi börjar från början. Jag har fortsatt att hålla mig under 36 minuter och dessutom kommit under 35. Det hände under ett sololopp, nyårsafton 2022. Sylvesterloppet i Tvååker. Inledde med att ha några ivriga ungdomar jagandes efter mig de första 4 kilometrarna men därefter orkade inte den nya generationen hålla tempot och jag var helt solo andra varvet och gick i mål på 34:55. Kul men det hade varit roligare om det varit ett sanktionerat lopp vilket det inte var och jag har fortfarande officiellt personligt rekord på 35:03 från Höstmilen i november samma år. På tal om bättre tider lyckades jag med bedriften att jogga under 80 minuter på Göteborgsvarvet 2022. 1:19 nånting var kul även om loppet i sig inte kändes speciellt bekvämt. Det som föranledde detta var att jag under vintern fick ordentligt ont i ryggen under ett intervallpass i hallen i Varberg. Det var så illa att jag inte kunde gå rakt och var helt golvad. Då min osteopat inte hade tid att ta emot mig vände jag mig till en kiropraktor som är specialiserad på idrottsskador. Efter fem behandlingar var jag helt bra, vilket jag inte varit på flera, flera år. Vid sista besöket frågade jag honom om han trodde att jag skulle kunna springa marraton igen. ”Du kan springa vad du vill” fick jag till svar. Fantastiskt! Så där började visionen om att springa marraton ingen växa fram. Rent impulsivt gjorde jag slut på friskvårdsbidraget och anmälde mig till Tjockhult 2023. Målet var såklart att lyckas komma under skamgränsen på 3 timmar. I mellandagarna sprang jag på kompis Jimmy, berättade jag att skulle springa och att målet var 3 timmar. ”Med din skalle och din träningsmotivation borde du gå under 2:50, men då måste du springa minst 10 mil i veckan”. Sagt och gjort. Det vore ju kul att springa under 2:50. Så jag följde kompis Jimmys inrådan och malde 10 mil i veckan (minst) under hela våren. Testade själv mara-distansen på hemma plan i april och gick under 3 timmar. När jag väl var på plats i Tjockhult gjorde jag mitt livs bästa lopp. Känslan under hela loppet var fantastisk, med undantag från de tre sista kilometrarna när benen började tala om för mig att det är marraton jag springer. I mål gick jag på 2:48 och kunde inte riktigt ta in vad som just hänt. En 124:e plats totalt och 16:e plats i M40. Från att under flera år inte kunna springa mer 20-25 km utan att få ont till att dels kunna träna mycket och sedan genomföra marraton under 2:50 känns lite science fiction. Jag hade bestämt att detta blir sista maran men efter målgång bestämde jag mig för att hålla i träningen och sikta in mig på en snabb bana och gå under 2:45. Vilade ett tag, fick problem med allergin, började springa igen fick bekymmer med ett knä. Dessa besvär har hållit i sig länge. Så nu har jag bokat in tid hos kiropraktorn på måndag. Han löser säkert det här med men någon höstmara blir det inte. Tyvärr…
